What could have been.

Jag förstår faktiskt inte.Jag förstår inte. Någon viftar med pekpinnar och ger mig de mest pedagogiska förklaringarna, hjärnan arbetar för allt den är värd, och ingen önskar mer än jag att poletten ska trilla. Det spelar ingen roll. Jag förstår verkligen inte vad ni menar.

Nearer, my god, to thee.

Jag vill verkligen skriva någonting. Det river någonstans och jag önskar att jag fick hulka och darra och svettas och sedan renbädda och tvätta allt i 60 grader. Eller 95.
Det nådde sitt klimax ikväll, efter att jag hittade en länk och såg det här klippet.

Jag vet inte om det är för att Cecilia Frode snubblar med tungan när hon ska uttala "sofistikerat", eller om det är för att Petra Mede panikartat överanvänder ordet "lilla". Kanske tål jag bara inte att se Magnus Betnèr längre. Jag vet inte vad det är, men någonting i det här klippet får mig att känna en sådan otrolig lust att stänga av Titanic-filmen för jag orkar inte se det där förbannade skeppet sjunka en gång till. Jag vill hoppa direkt till slutscenen. När alla som ska dö redan är jättedöda och Rose är ung igen och kommer svävande nedför trappan iklädd den där vackra klänningen.
Jag körde rakt in i ett isberg på step-passet tidigare idag. Koordinationen var för svår och jag var för dålig. Jag försökte räkna åttor men kom aldrig längre än till sex, jag snubblade på stepbrädan och  hade kaffespill på tröjan. Den peppiga ledaren såg på mig med ömkande ögon. Det var 60 minuter jag hade klarat mig utan, helt klart. Fast jag var ändå kvar ända till avslappningen. Det var nog mest för att jag inte vågade gå därifrån, men jag vill gärna tro att en liten del av mig också kände att man borde vara kvar och se när skeppet sjunker. Annars missar man också scenen när mamman i tredje klass läser godnattsaga för sina barn en sista gång.

Life will find a way.

Minusgrader, snö överallt och jag känner mig brutalt överfallen av vackerheten. Jag imponeras av björkarna som orkar. Ännu ett år ska de stå där. Begravda. Fast jag blir nästan ännu mer imponerad av oss. Ännu ett år ska vi orka. Så tunnhudade. Under dunjackor. Utan handskar, för de tappar man alltid bort. Men det gnistrar i gryningen, det är kväll innan middagen och jag befinner mig i en snögrotta. Viskar  hemlisar och skrattar sönder ända tills snön under rumpan smälter och sipprar igenom täckbyxorna.
Sedan kommer jag ihåg att jag är vuxen, så jag stoppar händerna i fickorna och promenerar till skolan. Passerar människor som alla har sänkt blicken. Jag gör detsamma. Vi ses igen i vår, tänker jag.

I brist på självdisciplin

Fredagkväll. Totalt vigd åt studierna. Mm. Så duktig skulle jag vara. Jag skulle lära mig validitet genom forskningsprocessen utantill. Jag skulle göra den där gamla tentan. Jag skulle renskriva de där föreläsningsanteckningarna. Sedan, EXAKT klockan 23:21(för jag är lite galen på det viset) skulle jag få lov att lägga undan böckerna, äta choklad och köra svt-play.

Istället började jag aftonen med att jag såg ett avsnitt av parenthood (bara ett innan jag börjar..), ett avsnitt blev visst två avsnitt. Sedan öppnade jag youtube. Skrev "south africas bush" i sökfältet. Såg en lejonflock anfalla två intet ont anande giraffer, såg en nykläckt ground-hornbill bli räddad från en säker död till en gammal skolåda, såg en intervju med en ranger. Stängde ner youtube och började googla ranger-utbildningar istället. Mm. "Vill jag ens bli psykolog? Ranger i södra afrika är ju galet mycket coolare. Suck.."

Tillslut tog jag ändå tummen ur och satte igång med pluggandet. Hann börja. Sedan ringer telefonen. Jag: "Jo jag pluggar.. nej, men det är helt lugnt. Jag behöver ändå en paus".
När jag avslutat samtalet återvänder jag till datorn. Googlar mina föreläsare, läser kommentarsfält på norran.se, läser igenom alla inlägg på en blogg skriven av en döende man, läser igenom alla inlägg på min egen blogg, bestämmer mig sedan för att det faktiskt är hög tid att återuppta bloggandet..

..och nu är klockan 00:14. Chockladen är uppäten för länge sedan. Grannarna ovanför partar like it's 1999 men fredagkvällen har officiellt kommit till sitt slut.

Kära nån, hur ska denna tenta gå?

TIA, mate. This is Africa.