Vi är jävligt jämställda.

Såg en intervju med Ebba Lindsö (f.d VD på svenskt näringsliv). Detta sas om det faktum att Ebba(under sin tid som vd) vid ett tillfälle inte åkte till sjukhuset när hennes son föll från ett träd och bröt armen.

Intervjuaren: Jag har väldigt svårt att förstå det. Jag är ju också mamma och kan överhuvudtaget inte förstå det, hur tänkte du?
Ebba: Jag vet. Det var så hemskt gjort. Man är otroligt fokuserad på att göra ett bra jobb, och man kan inte splittra sig. Då gör man felaktiga val ibland.

Det här gör mig så fruktansvärt förbannad. Hade Ebba varit en Emil(eller Erik eller Elias) hade aldrig denna fråga blivit lyft, utan det hade tagits förgivet att sonens mamma varit och tröstat på sjukhuset.
Ebba, som råkar sakna kuk, blir istället ifrågasatt (tom anklagad), stämplad som en värdelös mamma och måste försvara att hon faktiskt prioriterade arbetet. Det bör tilläggas att Ebba hade en make vid tillfället, som säkert var på sjukhuset med ungen. Men en far som följer sonen till läkaren, medan en mor jobbar som högt uppsatt chef i en stor, ledande organisation.. det sticker tydligen fortfarande folk i ögonen.