En flyttfågels kval.

Ensamhet. Måste vara den plågsammaste formen av nedbrytning som finns.
Och den har jagat mig idag. Ensamheten.
Anledningen är att jag lyfter härifrån på Tisdag. Allt blir så brutalt tydligt när man lämnar någonting. Jag har dragit min 20 kilos resväska mot olika destinationer 7 gånger det senaste året. Och på varenda plattform, i varenda säte, på varenda gate är ensamheten så påtaglig. Det är å ena sidan befriande (om någon missat det ger förflyttningar mig kickar), å andra sidan får det mig att dö en smula. För man rör sig inte bara mot någonting, utan även från någonting. Jag är så ohyggligt trött på att säga "ta hand om dig, vi ses snart", samtidigt som man vet att det förmodligen inte är sant. Man kommer inte att se alla, hur mycket de än kommit att betyda. Det, om någonting, får mig att längta efter en tvåsamhet. Efter en någon att planera (för att sedan dela) resvägen med. En någon som pussar mig på pannan när jag somnar i flygstolen, som leker löjliga lekar med mig när tåget är försenat och som vaktar mina väskor medan jag går och kissar.