Markus Zusak.

Jag läser sista sidan. Andas ut. Läser författarens tack. Läser texten på baksidan ännu en gång. Bläddrar tillbaka och läser om utvalda stycken. Stänger boken. Tillåter mig själv att bara gråta en stund.
Efter att jag stått emot frestelsen att börja om på sidan 1 igen, lägger jag motvilligt upp boken på fönsterkarmen. De oemotståndliga "bara ett kapitel till"- impulserna har redan berövat mig tre fjärdedelar av min natt och det återstår nu endast 107 minuter innan mobilens väckarklocka går igång. Det gör mig absolut ingenting. Den var värd varenda sekund.

En nästan 600 sidor lång hyllning till min första kärlek: orden.

Vem är jag att förneka att nyckeln till frihet är att klippa av sina tänder med en nageltång?