But never once in to it.

Tid för eftertanke och reflektion.
Visst låter det härligt? Befriande? Lugnande? Det tyckte jag också. Så, ikväll bestämde jag mig för att ta en promenad. Denna idè i sig var kanske inte jätterevolutionerande, men det var däremot det faktum att JAG självmant lämnade min Ipod hemma. Syftet med detta var att jag ville ge eftertankarna fritt spelrum. Av samma anledning valde jag stigen längst älven.

Började gå. Idylliskt var det. Den bästa av kvällssolar, fågelkvitter, A-lagare på parkbänkar.. eftertankarna kom som på beställning! Fast de var jäkligt bekanta. Inte som vänner, mer som skavsår. Då insåg jag att eftertankar för mig inte längre är de där fantastiska stunderna av solitude. Nej, i mitt liv har eftertankarna tagit över huvudrollen, och kan mer beskrivas som den konstanta aktivitet som pågår all vaken tid, förutom då någonting kräver min absoluta närvaro (vilket ärligt talat inte är särskilt ofta).
Jag bygger alltså livet kring reflektioner, och glömmer bort att skapa upplevelser att reflektera över. Jag har bytt ut en Tanke - Handling - Tanke ordning mot en Tanke - Tanke - Tanke ordning.

Skyndade mig hem igen för att hämta Ipoden. Åt helvete med att tänka efter. Ge mig lite ogenomtänkta beslut och misstag.