"If nothing matters, there's nothing to save"

För två år sedan lånade en vän ut en bok till mig, titulerad Extremly loud and Incredibly close. Den visade sig komma att bli en av mina favoritböcker. Och författaren en av mina favoritförfattare. De två senaste dagarna har jag suttit med näsan fastkilad i ett annat av Jonathan Safran Foers verk, som alldeles för länge legat på måste-läsa listan, Eating animals.

Den är inte skönlitterär, vilket de resterande av hans utgivna böckerna är. Det här är en faktabok, hörde jag. Och det är den väl i stor mån (tre års grävande ligger bakom slutprodukten), fast stommen ligger i berättandet. Och Safran Foer kan berätta. Jag måste säga att den här boken fick denne man att gå från en av dem till min absoluta favoritförfattare. Åtminstone för idag.

Det är en historia om det laddade ämnet att äta djur i allmänhet, och industriproducerade djur i synnerhet. Fast det är inte (som man kanske föreställer sig?) en bok vars syfte är predika rätt och fel och fördöma oliktänkande. Det är absolut inte en bok som låtsas att lösningen är okomplicerad (den innehåller bland annat ett inlägg skrivet av en vegan som ägnar sig åt att bygga ett slakteri). Eating animals är ärlig. Så ärlig att jag ofta inte orkar vända blad.

Inte mycket av bokens fakta känns direkt överraskande (om än omöjlig att helt greppa). Någonting som gått mig förbi är den tydliga kopplingen mellan det överhängande hotet av en pandemi och den misskötta djurindustrin, speciellt då när det kommer till fågeluppfödning. När man läser om hur de lever känns det dock rätt logiskt (83% av allt kycklingkött i USA är vid köptillfället infekterat med antingen salmonella eller campylobacter).

Chockerande kändes även det faktum att ingen av de industriproducerade kalkonerna i USA har den fysiska kapaciteten att varken flyga eller fortplanta sig. Detta till följd av genmanipulering och tillväxthormoner. Är de tekniskt sett fortfarande djur om ingen av dem längre kan reproducera naturligt? Man fattar ingenting.