the movement of a hand

Ibland tror jag att ord är det enda jag behöver för att överleva. Jag kan dedikera en hel natt åt fyra meningar. Det är allt som krävs. En väl placerad ordföljd eller ett vasst stycke, som skjuter mig rakt in i märgen, och som jag sedan kan ägna timmar åt att använda, förvränga, återanvända, förtära. Det är min drog och min verklighetsflykt. Tar bort all tristess.
Jag vet inte, men det ligger en sådan makt i att behärska ord och få saker hänför mig mer än när människor gör det, verbalt eller skriftligt. Att någon, genom att skriva ett par rader på ett papper, kan få mig att uppleva känslan som infinner sig när foten krossar skarsnön och man sjunker en halvmeter ner. Det är konst, mina vänner.
Därför ska jag bygga ett hus av dikter och sagor, möblera det med romaner och fylla alla skafferier med låttexter och dialoger. Sedan flytta in, släppa allt och bli galen.

Fast det får vänta till efter ikväll, för te och sällskapsspel är också trevligt.

and I know it's in me to get away from all of this

Though I like this the best,















































I always liked this the best.

18 minusgrader.

Dålig dag för värmen i lägenheten att fucka.
Bra dag för att sitta på ett café och dricka te.

We do what we need to be free

And it leans on me
like a rootless tree.

















(Jag har alltid tyckt att paranteserna är det mest intressanta)

Jag vill aldrig bli som kvar

Jag antog väl att nån dag, men inte.
Sedan gick väl tiden och då föll det
sig som att jag blev som kvar.
(Annika Norlin)

Min värsta mardröm sammanfattad i 23 ord. Nästan vad som helst annat kan få hända under mina år på denna jord. Jag bryr mig inte om hur många gånger jag faller eller om jag är någon som folk skrattar åt. Bara jag aldrig någonsin behöver yttra dessa meningar.
Jag vägrar fastna halvhjärtat, någonstans, i någonting, någonsin.
Risken med det här är dock precis likadan som risken med alla rädslor, att man låter den ta över och lägger sin energi på att fly från det man fruktar istället för att sträva framåt. Och är inte det lika illa?
Jag tror att man får identifiera sina skräckscenarion och helt enkelt make peace with det faktum att de finns där. Rädslor är ju oundvikliga och ibland faktiskt rätt bra att ha. På replängds avstånd.

Ps.
Någon gång i höst tappade jag min ryggrad och började gå omkring i för små skor. Jag skäms över det.

Godnatt från skåne och kärlek till er.

Håll

Jag har grävt färdigt nu, jag ger upp.
Det finns inga sanningar om mig, ingen solid grund.
Hur nära jag än tror mig komma är det alltid Tvivlet jag till slut plockar upp och krampaktigt sitter och håller i. Mitt Tvivel, vad jag föraktar dig och alla situationer du tar över i. Vad jag föraktar att jag vårdar dig så ömt.

I julklapp vill jag ha klippor, verkliga ben och en timmerstock genom min torso.
Jag behöver stå.

HS

Have you ever had the feeling that no one really knows what you're all about?
And when you try to show them they all have things to do tonight tonight

Jag är extremt hög och otroligt nära.