En kulen nattinattinatt.

Tänk vad helt fantastiska ett par dagar i Överklinten kan vara.

Jag och Johanna bytte Johnny Cash mot Mora träsk, annars var allt precis som vanligt. Och säga vad man vill om småbarn, men de kan få en att tro på att livet är precis lika oskyldigt och ofarligt som de tror att de är.

Jag saknar dem redan.

Nu blir det sängen med Kafka istället. Vettefan om jag pallar den övergången. Kanske får bli en Kalle Anka ikväll istället.

Godnatt.

second, minute or hour.

Jag och Jonna körde längst skelleftehamnsleden, när vi ser en kvinna springa ut mitt i världen och vifta frenetiskt åt en bil att stanna. När vi åker förbi ser vi att anledningen är att det ligger en man bredvid ett hus, med en jävla massa bråte bredvid sig.

Bråtet visade sig vara en balkong som rasat från tredje våningen. Mannen hade befunnit sig på den. Han dog direkt. 25 år gammal.

Livet är läskigt.

Vad kan han ha gjort på balkongen? Tagit en cigarett? En öl? Eller bara suttit och blundat i kvällssolen? Också slutar det med att han dör istället.

Vi åkte till harrbäcksand och njöt av fredagkvällen,

samtidigt som någon fick beskedet att de aldrig mer kommer få se sin make/pappa/son.

I must belong somewhere

In truth, the forest hears each sound
Each blade of grass as it lies down
The world requires no audience
no witnesses, no witnesses
(Bright Eyes)

Två dagar har passerat sen jag flyttade hem.
Har spenderat tiden med att träffa och krama de jag har saknat, och att försöka wrap my head around att jag är tillbaka i Sverige. Jag måste, måste, MÅSTE sluta prata högt om andra människor när jag är på allmän plats. För vet ni? De förstår vad jag säger och det blir dålig stämning.

Annars är allt här verkligen precis som det alltid varit, och precis som det alltid kommer att vara. Dock har jag insett charmen med det. Det är lite som när man äter plain vaniljglass till efterrätt. Det är ingen kladdkaka eller cheesecake, men det är en klassiker och man kan aldrig bli helt missnöjd.

Vad som är en katastrof är min ekonomiska situation. Jag ligger redan på minus och är i desperat behov av nya hörlurar. Och sockar. Och skor. Dessutom börjar mitt snuslager ta slut och min ipod stänger av sig själv oroväckande ofta..
Måste ringa jobbet imorgon.

Skeå.

Jag hade glömt bort hur mycket jag älskar ljusa nätter.

enkelbiljetter och förändringar.

19 maj slår jag sista spiken i au-pair kistan.
Känns helt rätt. My work here is done.

Ändå stack det till i hjärtat när jag fick "toppa upp innan 25/5 för att få nästa 300 texts"-smset tidigare idag.
För är det inte the end of an era, så säg?
Det är alltid lika vemodigt när vardag ska bli minnen. Även om det är önskat, även om det är naturligt och även om det är nyttigt, så är det.. vemodigt. Speciellt när man har haft det så oförskämt bra som jag har haft det.

Förhoppningsvis blir hösten lika trevlig.
För, mina vänner, det verkar som att jag ska flytta till Skåne (there is a sentence I never thought I'd say).
Mygod. Överlever jag ett år där, överlever jag allt.

Nu blir det mys med bok och snus.
Godnatt.

stjärnorna i oss

I don't know, but it's so painful to think, and tell me, what did thinking ever do for me, to what great place did thinking ever bring me? I think and think and think, I've thought myself out of happiness one million times, but never once in to it.
(Citat från "Extremely loud & incredibily close" av Jonathan Safran Foer)

Veckans mañana mañana-plan höll inte riktigt.

Min hjärna har skavsår av att ha gått i samma spår oräknerliga gånger senaste veckan. Hittar jag inte en ny stig snart finns det en överhängande risk att jag förlorar förståndet. Undra var närmaste mentalsjukhus ligger? Kanske lika bra att ta reda på det? Utifall att.

Nej, för att vara lite mer positiv så har största delen av min vecka sett ut såhär:

.. så jag håller mig nog sane ändå.

Godnatt.

Ps. Jag har ingen kamera. Då får man sno bilder. Det är en ny lag.

Svenssons in London.

Underbara släkt.