18 minusgrader.

Dålig dag för värmen i lägenheten att fucka.
Bra dag för att sitta på ett café och dricka te.

We do what we need to be free

And it leans on me
like a rootless tree.

















(Jag har alltid tyckt att paranteserna är det mest intressanta)

Jag vill aldrig bli som kvar

Jag antog väl att nån dag, men inte.
Sedan gick väl tiden och då föll det
sig som att jag blev som kvar.
(Annika Norlin)

Min värsta mardröm sammanfattad i 23 ord. Nästan vad som helst annat kan få hända under mina år på denna jord. Jag bryr mig inte om hur många gånger jag faller eller om jag är någon som folk skrattar åt. Bara jag aldrig någonsin behöver yttra dessa meningar.
Jag vägrar fastna halvhjärtat, någonstans, i någonting, någonsin.
Risken med det här är dock precis likadan som risken med alla rädslor, att man låter den ta över och lägger sin energi på att fly från det man fruktar istället för att sträva framåt. Och är inte det lika illa?
Jag tror att man får identifiera sina skräckscenarion och helt enkelt make peace with det faktum att de finns där. Rädslor är ju oundvikliga och ibland faktiskt rätt bra att ha. På replängds avstånd.

Ps.
Någon gång i höst tappade jag min ryggrad och började gå omkring i för små skor. Jag skäms över det.

Godnatt från skåne och kärlek till er.

Håll

Jag har grävt färdigt nu, jag ger upp.
Det finns inga sanningar om mig, ingen solid grund.
Hur nära jag än tror mig komma är det alltid Tvivlet jag till slut plockar upp och krampaktigt sitter och håller i. Mitt Tvivel, vad jag föraktar dig och alla situationer du tar över i. Vad jag föraktar att jag vårdar dig så ömt.

I julklapp vill jag ha klippor, verkliga ben och en timmerstock genom min torso.
Jag behöver stå.

HS

Have you ever had the feeling that no one really knows what you're all about?
And when you try to show them they all have things to do tonight tonight

Jag är extremt hög och otroligt nära.

enough is enough

Min äckliga ambivalens har hållit på så länge nu att jag undrar hur det skulle låta i mitt huvud om den försvann, och hur det lät innan den flyttade in. Varför måste jag alltid reagera såhär när det kommer till att fatta beslut? Som att himlen skulle rasa, vare sig det handlar om att välja "fel" tandkräm på konsum eller om en tågbiljetts vara eller icke vara.
Dags att acceptera, jag kommer aldrig att få veta vad som är rätt eller fel. Jag kommer att fatta ett beslut. Sedan kommer jag att uppleva konsekvenserna av det beslutet, vad de än blir.
Så är det alltid. Och det är inte farligt. Det är livet.

Jag finner tröst i att om jag lever om 20 år kommer dagens världens-största-beslut förhoppningsvis verka minimala.

Toothpaste kisses

Hur många "vi ses igen" som helst kan inte göra ett hejdå mer okej.