Jag skrattade mig till sömns.

Häromnatten reste jag fem år tillbaka i tiden, tillbaka till en tragisk tegelskola i Skelleftehamn.
Det märkliga är att det var helt underbart.
Jag åt dellibollarna jag aldrig tilläts, skrattade i speglarna jag aldrig vågade möta och dansade på borden i matsalen.
Sedan stormade jag ett klassrum fullt med finniga fjortonåringar. Jag gick högljutt fram till hon som satt längst bak, hon den lite för tysta och märkliga, med äckligt hår och blåa läppar.
Länge, länge stod jag bara där och log mot henne innan jag gav henne en kyss på kinden och gick därifrån.
När jag lämnat skolan tog jag en röd dubbeldäckare tillbaka till min säng.

'En dröm', tänker du nu kanske?
Nej, det var ingen dröm. Det var inga påhittade fantasier.
Det var inga hallucinationer.

Det var ren och skär upprättelse.
Och jag känner mig helare än jag någonsin gjort.