Jag vill aldrig bli som kvar

Jag antog väl att nån dag, men inte.
Sedan gick väl tiden och då föll det
sig som att jag blev som kvar.
(Annika Norlin)

Min värsta mardröm sammanfattad i 23 ord. Nästan vad som helst annat kan få hända under mina år på denna jord. Jag bryr mig inte om hur många gånger jag faller eller om jag är någon som folk skrattar åt. Bara jag aldrig någonsin behöver yttra dessa meningar.
Jag vägrar fastna halvhjärtat, någonstans, i någonting, någonsin.
Risken med det här är dock precis likadan som risken med alla rädslor, att man låter den ta över och lägger sin energi på att fly från det man fruktar istället för att sträva framåt. Och är inte det lika illa?
Jag tror att man får identifiera sina skräckscenarion och helt enkelt make peace with det faktum att de finns där. Rädslor är ju oundvikliga och ibland faktiskt rätt bra att ha. På replängds avstånd.

Ps.
Någon gång i höst tappade jag min ryggrad och började gå omkring i för små skor. Jag skäms över det.

Godnatt från skåne och kärlek till er.