Sverige, skellefteå.

Now you be nice to me, then I'll be nice to you.

Ok?

En flyttfågels kval.

Ensamhet. Måste vara den plågsammaste formen av nedbrytning som finns.
Och den har jagat mig idag. Ensamheten.
Anledningen är att jag lyfter härifrån på Tisdag. Allt blir så brutalt tydligt när man lämnar någonting. Jag har dragit min 20 kilos resväska mot olika destinationer 7 gånger det senaste året. Och på varenda plattform, i varenda säte, på varenda gate är ensamheten så påtaglig. Det är å ena sidan befriande (om någon missat det ger förflyttningar mig kickar), å andra sidan får det mig att dö en smula. För man rör sig inte bara mot någonting, utan även från någonting. Jag är så ohyggligt trött på att säga "ta hand om dig, vi ses snart", samtidigt som man vet att det förmodligen inte är sant. Man kommer inte att se alla, hur mycket de än kommit att betyda. Det, om någonting, får mig att längta efter en tvåsamhet. Efter en någon att planera (för att sedan dela) resvägen med. En någon som pussar mig på pannan när jag somnar i flygstolen, som leker löjliga lekar med mig när tåget är försenat och som vaktar mina väskor medan jag går och kissar.

Att rymma.

"Jag rymmer lite varje dag, för jag tror att det är roligare någon annanstans. Och det är det ju också, ibland"

- Citat ur Astrid Lindgrens Pippi på rymmen.

Nog med information.

Maria, Märta och Lina ska skriva högskoleprovet imorgon. Finns det någon chans att detta blir en bra dag?

1. Tidszonen i England ligger en timme tidigare än Sverige, vilket innebär att det fabulösa högskoleprovet drar igång 07:30, istället för 08.30. Och det fabulösa högskoleprovet ska skrivas i Hammersmith så Maria, Märta och Lina snällt får pallra sig utanför dörren klockan 05.30.

2. När sista potatisen är satt ska brända och destillerade drycker förtäras.


Tillräcklig information för att lösa uppgiften erhålles
i (2) men ej i (1).

Premenstruellt syndrom.

Ibland hatar jag att vara kvinna. Det kan inte vara nyttigt att under en eftermiddag pendla mellan förlamande nedstämdhet, euforisk lycka och rivande ilska. Jag hatar att känna utan att kunna härleda känslan till en källa. Eller ännu värre, finna att källan till att du lägger dig och gråter i fosterställning är att du var dum nog att gå på DN:s aprilskämt.

Så snälla Gud, Jehova, Buddha..
Låt imorgon bli en normal dag, där jag kan hantera sådana förluster.