22, snart 40.

Det känns lite så. Jag har firat födelsedagen med hämta ut glasögon. Japp, nu har de kroppsliga funktionerna lägga av och det är inte utan att det känns som att det är downhill from here. Speciellt som min optiker gav mig denna upplysning om mitt synfel: "Det är ett vanligt synfel, som drabbar många när de blir äldre".
Men nej, jag har bestämt mig för att inte hänga läpp och drabbas av åldersnoja (än). Det finns många positva sidor med att fylla på några år. Till exempel tror omgivningen att man blir klokare, vilket ju kan vara fördelaktigt. En annan positiv fördel är.. okej, jag kan inte ens komma på en andra fördel. Jag är en sådan pessimist att det är skrämmande.

Så, åter till brillorna. Det är verkligen en omställning, på många plan. Förutom det här med att ha någonting på näsan hela tiden så är allting förstorat, vilket betyder att marken kommer närmare. Detta, i sin tur, betyder att jag känner mig 20 decimeter kortare. Det är en otroligt märklig känsla, att gå från att känna sig som 175 centimeter, till att känna sig som 155. Hur ska jag kunna se någonting på konserter? Hur ska jag nå till översta hyllan i skafferiet?
Sedan tänker jag att mitt synfel är just det, ett fel. Alltså kanske min 'hur det känns att vara 175 cm' känsla egentligen är hur det känns att vara 20 cm längre. Så då har jag istället gått runt och känt mig som 195 cm, utan att jag vetat om det. Svindlande. Eller nej, tvärtom. Välkommen ner på jorden, Maria. Det var på tiden.