Det tror man aldrig.

Jag överlevde! Cyklade på asfalt idag. Sparkade grus och föll huvudstupa ner i en enorm vattenpöl. Det är vår.
Detta har utan tvekan varit den mest energikrävande vintern jag upplevt. Men min känsla just nu och uttrycken jag möter i alla ögon; lättnaden, friheten.. de gör det nästan värt det. Kan kanske liknas vid när vi i mellanstadiet satte våra hårklämmor över handleden. Spetsarna skar in i huden och varenda fiber i kroppen bad oss att ta bort dem. Ändå lät vi dem sitta kvar, så länge att de efterlämnade röda märken för resten av dagen. Allt för de där fem sekunderna av total lättnad, då man avlägsnade dem.
Tack och bug och bock, moder natur. Nu ska jag börja leva igen!

Ps. Gick nyss in på norran.se för att kolla hur Skellefteå AIK:s match gick (?) Ytterligare ett motbevis för att ens handlingar skulle motiveras av krafter inifrån.