Är du skraj, eller?

- Kom alla mina små kycklingar!
- Vi törs inte för räven!
- Kom ändå!

Jag har varit vuxen en stund, sägs det. En liten stund. Vet inte om det här med vuxenheten är så starkt sammankopplad med hur klok eller inte klok jag är. Den viktigaste läxan jag lärt mig hittills är fortfarande den jag lärde mig för 14 år sedan, på en fotbollsplan utanför Auraskolan. Där, då den snabbaste killen alltid var räven och jag alltid var en liten kyckling. En knubbig och klumpig sådan, som alltid hade en gnutta för mycket allvar i rösten när jag skrek att jag inte tordes för räven och enligt djungelns lag oftast blev tagen efter de tre första stegen.

Det har gått några år. Jag är fortfarande en liten, men ack så klumpig kyckling. Rävarna, däremot, har blivit fler, en gnutta snabbare och ansenligt mörkare. Hönsmamman vill numera ha mig längre än till andra sidan fotbollsplanen. Mycket längre. Hon ropar envist men jag tänker att jag har det rätt bra här faktiskt och mat på bordet och tak över huvudet och egentligen borde det vara mer än nog och konsten är kanske att vara lycklig över det lilla och vem behöver bli psykolog och är jag inte straight ändå för han i kassan på kvantum verkar väl helt okej så vi kan ju skaffa barn och kanske en hund och jag har ju alltid mitt snus och allt kan bli sådär tacksamt att fotografera.

Ah. Jag är fortfarande riktigt jävla rädd för räven, alltså. Mest för den på min egen bakgård. Men jag tänker ändå blunda, hålla andan, sätta en fot framför den andra och komma ändå. De får äta upp mig några gånger då, tänker jag. Gör det för all del, rävar! Då ska jag ligga där i era matsmältningsorgan. Pilla navelludd och tänka ”jaha, såhär blev det”.