Vad Maria och Svedda gör denna fredagafton:

Sitter i ett rum i London, tänder ljus, lyssnar på jojk och diskuterar Sveddas back-up-framtid som galen katt-kvinna.

Ja, vi är 21 år.

05:45

När man befinner sig i en stad som aldrig sover känns nätter då stängda ögonlock uteblir varken långa eller kvävande. Jag, trafiken på Archway Road och fåglarna i trädet utanför har haft fest och skrivit bort mörkret.
Ingen av oss kommer att gå och lägga sig på länge.

0706097674

Ni vet, det där numret ni vet att ni alltid kommer att kunna ringa. No matter what. Det ni aldrig är rädda att slå. Det, då ni vet att rösten i andra änden alltid, alltid (även när ni ligger utslagna på en parkbänk och har fuckat upp precis allting) kommer säga"kom hit, det ordnar sig, jag bäddar extrasängen".


















Tack för att jag får ha det numret i min telefonlista.

I'll scream later.

I'm off to England. Varför? Ingen aning, och jag älskar det.

I skrivande stund sitter jag med fötterna på den halvpackade väskan och dricker ur ett glas med lång hals. Rynkorna i min panna är förorsakade av allt från frågeställningar som "what's the point?" till "kan man verkligen lita på postverket?".

Sedan, för att take the edge off, spelar jag denna brillianta låt på repeat,

skålar med mig själv och besöker mitt privata lilla nirvana. Det vill säga; mitt innersta lugn.
Och då kan ingenting röra mig längre. Inte ens postverket.

Sov gott.

Vi är jävligt jämställda.

Såg en intervju med Ebba Lindsö (f.d VD på svenskt näringsliv). Detta sas om det faktum att Ebba(under sin tid som vd) vid ett tillfälle inte åkte till sjukhuset när hennes son föll från ett träd och bröt armen.

Intervjuaren: Jag har väldigt svårt att förstå det. Jag är ju också mamma och kan överhuvudtaget inte förstå det, hur tänkte du?
Ebba: Jag vet. Det var så hemskt gjort. Man är otroligt fokuserad på att göra ett bra jobb, och man kan inte splittra sig. Då gör man felaktiga val ibland.

Det här gör mig så fruktansvärt förbannad. Hade Ebba varit en Emil(eller Erik eller Elias) hade aldrig denna fråga blivit lyft, utan det hade tagits förgivet att sonens mamma varit och tröstat på sjukhuset.
Ebba, som råkar sakna kuk, blir istället ifrågasatt (tom anklagad), stämplad som en värdelös mamma och måste försvara att hon faktiskt prioriterade arbetet. Det bör tilläggas att Ebba hade en make vid tillfället, som säkert var på sjukhuset med ungen. Men en far som följer sonen till läkaren, medan en mor jobbar som högt uppsatt chef i en stor, ledande organisation.. det sticker tydligen fortfarande folk i ögonen.

Last suppers.

Snubblade in på engelska fotografen James Reynolds. Han har gjort ett projekt där han fotograferat dödsdömda människors sista måltid. Dödsstraff och systemen för dödsstraff är ju minst sagt skrämmande, men det här med sista måltiden tycker jag är mer skrattretande. "Leva? Nej det har du tyvärr förlorat rätten till. Men du kan få precis vad du vill till din sista middag. Vi är ju inte oresonliga eller omänskliga"

James Reynolds hemsida.

Just as low as I was high the night before.

Lördag idag och jag mår inte ett dugg bättre än jag förtjänar.
Livet skulle vara perfekt, om det inte fanns dagar-efter. Om idag inte var dagen efter igår, utan bara idag. Då skulle jag inte behöva ta itu med en kropp som är så jävla förbannad över vad jag bjöd den på igår och jag skulle inte sitta här och ömsom ömka, ömsom hata mig själv. Ja, jag vet att jag gnäller. Jag blir sån.
Därför hoppas jag att den här lördagen sätter fart med att gå till historien.