Diakonvigning.

Min största källa till ångest är för tillfället vägskäl. Att bli påmind om att den väg jag väljer inte behöver vara den slutgiltiga hjälper mig att sova om nätterna.




Jag är så stolt över dig, min lilla diakon-mamma.

Markus Zusak.

Jag läser sista sidan. Andas ut. Läser författarens tack. Läser texten på baksidan ännu en gång. Bläddrar tillbaka och läser om utvalda stycken. Stänger boken. Tillåter mig själv att bara gråta en stund.
Efter att jag stått emot frestelsen att börja om på sidan 1 igen, lägger jag motvilligt upp boken på fönsterkarmen. De oemotståndliga "bara ett kapitel till"- impulserna har redan berövat mig tre fjärdedelar av min natt och det återstår nu endast 107 minuter innan mobilens väckarklocka går igång. Det gör mig absolut ingenting. Den var värd varenda sekund.

En nästan 600 sidor lång hyllning till min första kärlek: orden.

Vem är jag att förneka att nyckeln till frihet är att klippa av sina tänder med en nageltång?

"Ni påminner om Madicken. In a bad way"

Hela familjen Simma- förutom Henrik hustrun Annica och barnen Karin och Maria- hälsades välkomna vid söndagens gudstjänst och kyrkkaffe. I kyrkan välkomsttalade kyrkoherde Hans Wiklund, och i församlingshemmet var det en rad församlingsbor som uttryckte sin glädje över den nya prästfamiljen

- Utdrag ur tidningsartikeln ovan

Framförallt två tankar framträder efter att jag granskat denna fantastiska lokaltidningsnyhet
1. Hur gammal är jag egentligen?
2. Jag tvingas inse det uppenbara. Dricka kyrkkaffe iklädd mörk sidenklänning med en vit, virkad krage är stoff jag helt klart borde ha anammat till den vuxna upplagan av mig själv. Hade jag ångrat mina handlingar kanske det inte skulle vara försent än.

Vidare får jag bara tacka mina älskade föräldrar för att det inte blev lika konservativt som detta antyder.

Låt oss skämmas över Sverige.

Det är kallt och jag har inga vantar och var tusan är medmänskligheten?

Jag låter Mikael Wiehe ta över och går och lägger mig:

Fröna växer sakta under ytan
de trivs där det är fuktigt mörkt och kallt
Först när bladen börjar synas kan man se att det är ogräs överallt
Men om man tittar bort
Inget hör
Inget ser
Hur vet man då?
För hör man inget finns väl ingenting
och det man inte ser finns säkert inte till.

I mars har du fortfarande tid
du kan ta det innan knopparna slår ut
Men om du låter det stå kvar till sommaren är förbi
så har det växt dig över huvudet tillslut.

Och idag tar rasisterna en, imorgon så tar de kanske två
Frankrike tar de med storm
Vem vet när det är dig de ger sig på?

Got to love morgonpasset i P3.

Sveriges sorgligaste stad

Skellefteå är en av kandidaterna när radioprogrammet ”Morgonpasset i P 3” ska utse den sorgligaste staden.
Fem städer är nominerade och Skellefteå är en av dem, i konkurrens med Falköping, Hudiksvall, Bromölla och Mörarp.

(norran.se)


I can't help it. Jag finner en sådan tillfredsställelse i detta.
Min lilla hemstad, jag är glad att det är just dina gator jag har gått (och åter igen går) på, med en själ som kreverar av längtan efter det-som-inte-är-detta. Du är perfekt för det. Tack för att du aldrig har strukit mig medhårs. Och framförallt, Tack för att jag aldrig behöver tvivla på att du kommer fortsätta att driva mig så långt bort från Dig och Ditt att Rönnskärs föroreningar slutar nå Mig och Mitt.

Sist, men inte minst: Lycka till, kära vän! Jag hoppas att du vinner.

Strange Fruit.

Det här, mina vänner, är lidelse. Och jag kan bara hoppas att jag lyckas finna denna typ av hängivelse, åt någonting eller åt någon.
För jag skulle älska om mina ord hade denna substans eller om min röst lät så plågsamt ärlig.