Sverige, skellefteå.

Now you be nice to me, then I'll be nice to you.

Ok?

En flyttfågels kval.

Ensamhet. Måste vara den plågsammaste formen av nedbrytning som finns.
Och den har jagat mig idag. Ensamheten.
Anledningen är att jag lyfter härifrån på Tisdag. Allt blir så brutalt tydligt när man lämnar någonting. Jag har dragit min 20 kilos resväska mot olika destinationer 7 gånger det senaste året. Och på varenda plattform, i varenda säte, på varenda gate är ensamheten så påtaglig. Det är å ena sidan befriande (om någon missat det ger förflyttningar mig kickar), å andra sidan får det mig att dö en smula. För man rör sig inte bara mot någonting, utan även från någonting. Jag är så ohyggligt trött på att säga "ta hand om dig, vi ses snart", samtidigt som man vet att det förmodligen inte är sant. Man kommer inte att se alla, hur mycket de än kommit att betyda. Det, om någonting, får mig att längta efter en tvåsamhet. Efter en någon att planera (för att sedan dela) resvägen med. En någon som pussar mig på pannan när jag somnar i flygstolen, som leker löjliga lekar med mig när tåget är försenat och som vaktar mina väskor medan jag går och kissar.

Att rymma.

"Jag rymmer lite varje dag, för jag tror att det är roligare någon annanstans. Och det är det ju också, ibland"

- Citat ur Astrid Lindgrens Pippi på rymmen.

Nog med information.

Maria, Märta och Lina ska skriva högskoleprovet imorgon. Finns det någon chans att detta blir en bra dag?

1. Tidszonen i England ligger en timme tidigare än Sverige, vilket innebär att det fabulösa högskoleprovet drar igång 07:30, istället för 08.30. Och det fabulösa högskoleprovet ska skrivas i Hammersmith så Maria, Märta och Lina snällt får pallra sig utanför dörren klockan 05.30.

2. När sista potatisen är satt ska brända och destillerade drycker förtäras.


Tillräcklig information för att lösa uppgiften erhålles
i (2) men ej i (1).

Premenstruellt syndrom.

Ibland hatar jag att vara kvinna. Det kan inte vara nyttigt att under en eftermiddag pendla mellan förlamande nedstämdhet, euforisk lycka och rivande ilska. Jag hatar att känna utan att kunna härleda känslan till en källa. Eller ännu värre, finna att källan till att du lägger dig och gråter i fosterställning är att du var dum nog att gå på DN:s aprilskämt.

Så snälla Gud, Jehova, Buddha..
Låt imorgon bli en normal dag, där jag kan hantera sådana förluster.

en självklar rubrik.

Senaste tiden beskrivs bäst med ett enda ord: självklarheter.
Det är som att min hjärna skaffat en motpol till alla förvirrade frågetecken som har härjat i mig på senaste tiden. Och allt har bara börjat bli så .. självklart. Allt i min omgivning, alla handlingar, tankar, ljud jag hör, de börjar kännas som en symfoni, omsorgsfullt komponerad enbart för de sekunder jag upplever dem. Och plötsligt finns det inget rum för tillfälligheter längre. Inga alternativa vägar heller. Pennan i min hand känns överflödig när allt redan är självskrivet.
Jag skulle inte kalla det ödet, religion eller livsfilosofi. Kanske en försvarsmekanism, en brilliant nyupptäckt försvarsmekanism som jag tänker sträva efter att få behålla. För det är så mycket lättare att le i ett självklart kaos, med ett självklart lack of confidence, åt en självklar meningslöshet.

Alla är märkliga, alla är galna. Står och döljer det på tunnelbanan.

Jag har faktiskt utvecklat en förkärlek till min tidigare så bittra fiende: Londons tubesystem.
Det är befriande att sitta där, bara meter under en av världens metropoler, ändå så långt bort från verkligheten. Snabbt, genom mörkret tillsammans med okända människor som alla sitter på sina vitt skilda livshistorier. Femton olika språk i en vagn, och ingen kan eller vill gissa sig till var jag kommer ifrån eller var jag är på väg. Alla bläddrar frenetiskt i sina tidningar, och mobilerna saknar teckning.
Jag lägger in en snus, and let my mind fly like an eeeagle. Ofta så fjärran att jag missar min station och får åka tillbaka igen.