En mening, med mening.

Idag har jag upplevt hur en hand på en rygg kan få mig att vilja dö. Alternativt döda.
I övrigt har det varit en fin dag med svamp-plockning och teater. Det är sånt man håller på med här.

Jag saknar London. Långt mer än jag någonsin trodde att jag skulle göra. Jag trodde inte att man kunde sakna städer på liknande sätt som man saknar människor. Fast till skillnad från de flesta andra städer jag känner har London en själ, och det är den jag saknar.
Undra om det är möjligt att hitta ett tillfälle där du (hur mycket du än känner efter) inte saknar någon eller någonting. Förmodligen inte. Men tänk om det vore det? Spännande tanke.

En mer jobbig tanke är att inse att ens lillebror är smartare än dig. Man blir stolt och halvt modstulen på samma gång. Men igår sa en klassvän till mig att jag är karismatisk. Jag lever på det än. .

Nu ska vi ha kantarellfest.
Godkväll.