För er som önskar veta så ligger Sveriges nordligaste konsum en god bit nordost om kiruna, i en by med uppskattningsvis 100 invånare. En av dessa är en 90+ gumma, som spenderar nästan all sin vakna tid med att sitta vid köksbordet och blicka ut genom myggen mot den oändliga skogen och de två grannhusen.
Sätter du dig mitt emot henne och ställer två fyllda kaffekoppar mellan er så kommer hon att, på halvdan svenska, börja berätta. Om samernas nomadliv. Om vilka växter som går bra att äta. Om renrajder. Om att leva i en kåta, i 30 minusgrader. Om att vakta renhjorden mitt i natten. Om att inte bli rädd för en björn eller 10 vargögon. Om att räkna rikedom i renhorn. Om att ta det man behöver. Om att inte behöva mer.
Sedan kommer du att köra hem, logga in på facebook, äta en banan. Behöva ännu lite mer.
De senaste dagarna har många (för många) av mina handlingar blivit bevis på min totala brist på hänsyn. Jag förtjänar det bästa. Mina upplevelser och min bekvämlighet är viktigare än mitt ansvar.
Vilka fantastiska historier ska jag berätta för den generation som kommer att tvingas betala priset?
