torsdag 25 mars 2010

en självklar rubrik.

Senaste tiden beskrivs bäst med ett enda ord: självklarheter.
Det är som att min hjärna skaffat en motpol till alla förvirrade frågetecken som har härjat i mig på senaste tiden. Och allt har bara börjat bli så .. självklart. Allt i min omgivning, alla handlingar, tankar, ljud jag hör, de börjar kännas som en symfoni, omsorgsfullt komponerad enbart för de sekunder jag upplever dem. Och plötsligt finns det inget rum för tillfälligheter längre. Inga alternativa vägar heller. Pennan i min hand känns överflödig när allt redan är självskrivet.
Jag skulle inte kalla det ödet, religion eller livsfilosofi. Kanske en försvarsmekanism, en brilliant nyupptäckt försvarsmekanism som jag tänker sträva efter att få behålla. För det är så mycket lättare att le i ett självklart kaos, med ett självklart lack of confidence, åt en självklar meningslöshet.

torsdag 18 mars 2010

Alla är märkliga, alla är galna. Står och döljer det på tunnelbanan.

Jag har faktiskt utvecklat en förkärlek till min tidigare så bittra fiende: Londons tubesystem.
Det är befriande att sitta där, bara meter under en av världens metropoler, ändå så långt bort från verkligheten. Snabbt, genom mörkret tillsammans med okända människor som alla sitter på sina vitt skilda livshistorier. Femton olika språk i en vagn, och ingen kan eller vill gissa sig till var jag kommer ifrån eller var jag är på väg. Alla bläddrar frenetiskt i sina tidningar, och mobilerna saknar teckning.
Jag lägger in en snus, and let my mind fly like an eeeagle. Ofta så fjärran att jag missar min station och får åka tillbaka igen.


onsdag 17 mars 2010

20 års kris.

"Du kan göra precis vad du vill med ditt liv, vilken frihet"
Det är nu det händer. 20 år, hela livet är ett oskrivet blad. Ingenting kan stoppa mig.
Eller?

Jag sitter instängd på mitt rum och kallsvettas. Undrar hur jag ska kunna resa jorden runt, jobba med att motverka spridningen av HIV i Botswana, skriva en novell som berör någon SAMTIDIGT som jag ska hitta min andra hälft, skaffa en seriös utbildning och viga mitt liv åt att vara kär, gifta mig och lära mina fyra barn att gå.
De finns där, de potentiella perfektions-scenariona där jag lever ett liv jag sedan kan ligga på dödsbädden och le åt. De ligger alldeles framför mig och nåde mig, om jag inte tar chansen att fånga dem. Då får jag sitta där.. bitter efter 40 år på Ica i Bastuträsk, ta ut min bitterhet på Rambo (min överviktiga katt) och SKYLLA MIG SJÄLV.

Därför har jag ångest över alla köer där till och med jag skulle låta andra gå före Maria Simma. Och mina alltför trubbiga armbågar. Och mitt stundtals allt för svaga psyke. Och mina halvdana prestationer i gymnasiet. Och högskoleprovet jag måste naila. Och icke-existerande lägenheter. Och nödvändiga lån man ska akta sig för. Och dyra flygresor. Och alla miljoner oupplevda upplevelser. Och ... (för att citera Håkan) Förlåt. Nu slutar jag.

PS.
För tusan, jag får ju inte glömma bort att ta vara på nuet. Jag är som sagt 20 år, åldersmeckat för rolighet och bekymmerslösa dagar.

fredag 12 mars 2010

Vad Maria och Svedda gör denna fredagafton:

Sitter i ett rum i London, tänder ljus, lyssnar på jojk och diskuterar Sveddas back-up-framtid som galen katt-kvinna.

Ja, vi är 21 år.

05:45

När man befinner sig i en stad som aldrig sover känns nätter då stängda ögonlock uteblir varken långa eller kvävande. Jag, trafiken på Archway Road och fåglarna i trädet utanför har haft fest och skrivit bort mörkret.
Ingen av oss kommer att gå och lägga sig på länge.

torsdag 11 mars 2010

0706097674

Ni vet, det där numret ni vet att ni alltid kommer att kunna ringa. No matter what. Det ni aldrig är rädda att slå. Det, då ni vet att rösten i andra änden alltid, alltid (även när ni ligger utslagna på en parkbänk och har fuckat upp precis allting) kommer säga"kom hit, det ordnar sig, jag bäddar extrasängen".


















Tack för att jag får ha det numret i min telefonlista.