en självklar rubrik.

Senaste tiden beskrivs bäst med ett enda ord: självklarheter.
Det är som att min hjärna skaffat en motpol till alla förvirrade frågetecken som har härjat i mig på senaste tiden. Och allt har bara börjat bli så .. självklart. Allt i min omgivning, alla handlingar, tankar, ljud jag hör, de börjar kännas som en symfoni, omsorgsfullt komponerad enbart för de sekunder jag upplever dem. Och plötsligt finns det inget rum för tillfälligheter längre. Inga alternativa vägar heller. Pennan i min hand känns överflödig när allt redan är självskrivet.
Jag skulle inte kalla det ödet, religion eller livsfilosofi. Kanske en försvarsmekanism, en brilliant nyupptäckt försvarsmekanism som jag tänker sträva efter att få behålla. För det är så mycket lättare att le i ett självklart kaos, med ett självklart lack of confidence, åt en självklar meningslöshet.