Realism, Maria.
Realism.
onsdag 26 november 2008
måndag 24 november 2008
Älgnäs.
Jag tror att det är det enda stället på jorden jag kan kalla 'hemma' och verkligen mena det.
söndag 23 november 2008
lördag 22 november 2008
JJP
'I layed down my anchor, and I said let's make a stand
'Cause I'm leaving only when I've done all that I can'
(Jay Jay Pistolet)
22.30
En varm källarpub med årtal av magi i väggarna,
Jay Jay på scenen,
ett glas vitt i min hand och tre underbara uddevalla-själar bredvid mig.
Och jag tror att jag var lycklig.
Lycka är ett missbrukat och missförstått ord.
För ärligt talat,
finns det någonting som är mer skrämmande?
'Cause I'm leaving only when I've done all that I can'
(Jay Jay Pistolet)
22.30
En varm källarpub med årtal av magi i väggarna,
Jay Jay på scenen,
ett glas vitt i min hand och tre underbara uddevalla-själar bredvid mig.
Och jag tror att jag var lycklig.
Lycka är ett missbrukat och missförstått ord.
För ärligt talat,
finns det någonting som är mer skrämmande?
torsdag 20 november 2008
insikt
Igårkväll tog jag en promenad längst Bishops Avenue, vilket (för er oinsatta) är en gata kantad med hus som mer liknar slott.
Jag hade (förutom vänner och en norsk gutt) sällskap av en sida av mig själv som jag inte träffar på så ofta. Den giriga.
Jag drömde mig bort till ett liv där det största och pampigaste huset på Bishops Avenue ägs av Maria Simma, som har en limo på uppfarten och en personlig chaufför. Hon har obegränsat med pengar på kontot och kläder som en vanlig svensson inte ens vågar drömma om.
Pengar har för mig alltid varit relativt oviktigt. Har levt tillräckligt fattigt för att inse att det underlättar, men är fortfarande tillräckligt naiv för att tro att FÖR mycket pengar ger en mer problem än någonting annat.
Rikedom förändrar människor (sällan till det bättre) och det finns saker som är så mycket större och mer värdefullt än pengar
Så har jag alltid tänkt.
Men igår, när jag lämnat vännerna och satt på bussen på väg hem växte ett obehagligt tvivel fram, för starkt för att ignorera.
Tänk om jag har fel?
Tänk om pengar ger en mer lycka än någonting annat i den här världen kan göra?
Tänk om allt prat om att 'kärlek är det viktigaste' bara är tomma ord, påhittade av människor som aldrig lyckades?
Tanken gav mig panik. Ju mer jag tänkte på det, desto mer övertygad blev jag om att mina värderingar låg åt helvete fel och att jag levt snart 20 år i en illusion.
By the time jag kom hem var jag beredd att lägga om min livsplan helt. Flytta hem till sverige, plugga utav helvete för att komma in på den utbildningen som kan ge mig det mest välbetalda jobbet som går att få tag på.
Aldrig någonsin har jag känt mig så stressad. Hade inte timmen varit så sen hade jag förmodligen gått direkt in till Helen och Mike och sagt upp mig. Med omedelbar verkan.
Istället gick jag och la mig.
Och efter att ha legat stund under mitt löjligt stora täcke, i min löjligt stora säng, i den löjligt tysta tystnaden sköljde plötsligt en känsla av lättnad över mig. Ungefär som när man tror att man raderat all musik på datorn och sedan hittar dem i en undangömd mapp, eller som när man vaknar och inser att mardrömmen verkligen bara var en dröm.
Jag insåg att jag haft så rätt hela tiden. För om kriget är
ett slott på Bishops Avenue
vs
en halv minut av Dina andetag mot min nacke
så kommer det sistnämnda att vinna en solklar seger.
Varenda jävla gång.
Jag hade (förutom vänner och en norsk gutt) sällskap av en sida av mig själv som jag inte träffar på så ofta. Den giriga.
Jag drömde mig bort till ett liv där det största och pampigaste huset på Bishops Avenue ägs av Maria Simma, som har en limo på uppfarten och en personlig chaufför. Hon har obegränsat med pengar på kontot och kläder som en vanlig svensson inte ens vågar drömma om.
Pengar har för mig alltid varit relativt oviktigt. Har levt tillräckligt fattigt för att inse att det underlättar, men är fortfarande tillräckligt naiv för att tro att FÖR mycket pengar ger en mer problem än någonting annat.
Rikedom förändrar människor (sällan till det bättre) och det finns saker som är så mycket större och mer värdefullt än pengar
Så har jag alltid tänkt.
Men igår, när jag lämnat vännerna och satt på bussen på väg hem växte ett obehagligt tvivel fram, för starkt för att ignorera.
Tänk om jag har fel?
Tänk om pengar ger en mer lycka än någonting annat i den här världen kan göra?
Tänk om allt prat om att 'kärlek är det viktigaste' bara är tomma ord, påhittade av människor som aldrig lyckades?
Tanken gav mig panik. Ju mer jag tänkte på det, desto mer övertygad blev jag om att mina värderingar låg åt helvete fel och att jag levt snart 20 år i en illusion.
By the time jag kom hem var jag beredd att lägga om min livsplan helt. Flytta hem till sverige, plugga utav helvete för att komma in på den utbildningen som kan ge mig det mest välbetalda jobbet som går att få tag på.
Aldrig någonsin har jag känt mig så stressad. Hade inte timmen varit så sen hade jag förmodligen gått direkt in till Helen och Mike och sagt upp mig. Med omedelbar verkan.
Istället gick jag och la mig.
Och efter att ha legat stund under mitt löjligt stora täcke, i min löjligt stora säng, i den löjligt tysta tystnaden sköljde plötsligt en känsla av lättnad över mig. Ungefär som när man tror att man raderat all musik på datorn och sedan hittar dem i en undangömd mapp, eller som när man vaknar och inser att mardrömmen verkligen bara var en dröm.
Jag insåg att jag haft så rätt hela tiden. För om kriget är
ett slott på Bishops Avenue
vs
en halv minut av Dina andetag mot min nacke
så kommer det sistnämnda att vinna en solklar seger.
Varenda jävla gång.
tisdag 18 november 2008
R.Rövardotter
Tisdagkväll.
Jag har den scenen från Ronja Rövardotter i huvudet, när Ronja hoppar upp i Mattis famn efter att ha bott i varggrottan hela sommaren, och Mattis först viskar och sedan bara skriker
'JAG HAR MITT BARN'.
Det kan nog vara världens finaste filmscen.
Tror att jag måste se Ronja Rövardotter imorgon.. jag saknar den filmen.
Min hemliga dröm är att vara Ronja. Bo i den borgen, i den skogen. Åka skidor med bara en stav och ha hennes tjocka, underbara hår.
Fast.. att vara Maria är faktiskt inte helt fel det heller.
Nu är jag dock en trött Maria.
Borde sova.
Ska sova.
Godnatt.
Jag har den scenen från Ronja Rövardotter i huvudet, när Ronja hoppar upp i Mattis famn efter att ha bott i varggrottan hela sommaren, och Mattis först viskar och sedan bara skriker
'JAG HAR MITT BARN'.
Det kan nog vara världens finaste filmscen.
Tror att jag måste se Ronja Rövardotter imorgon.. jag saknar den filmen.
Min hemliga dröm är att vara Ronja. Bo i den borgen, i den skogen. Åka skidor med bara en stav och ha hennes tjocka, underbara hår.
Fast.. att vara Maria är faktiskt inte helt fel det heller.
Nu är jag dock en trött Maria.
Borde sova.
Ska sova.
Godnatt.
söndag 16 november 2008
Jag skrattade mig till sömns.
Häromnatten reste jag fem år tillbaka i tiden, tillbaka till en tragisk tegelskola i Skelleftehamn.
Det märkliga är att det var helt underbart.
Jag åt dellibollarna jag aldrig tilläts, skrattade i speglarna jag aldrig vågade möta och dansade på borden i matsalen.
Sedan stormade jag ett klassrum fullt med finniga fjortonåringar. Jag gick högljutt fram till hon som satt längst bak, hon den lite för tysta och märkliga, med äckligt hår och blåa läppar.
Länge, länge stod jag bara där och log mot henne innan jag gav henne en kyss på kinden och gick därifrån.
När jag lämnat skolan tog jag en röd dubbeldäckare tillbaka till min säng.
'En dröm', tänker du nu kanske?
Nej, det var ingen dröm. Det var inga påhittade fantasier.
Det var inga hallucinationer.
Det var ren och skär upprättelse.
Och jag känner mig helare än jag någonsin gjort.
Det märkliga är att det var helt underbart.
Jag åt dellibollarna jag aldrig tilläts, skrattade i speglarna jag aldrig vågade möta och dansade på borden i matsalen.
Sedan stormade jag ett klassrum fullt med finniga fjortonåringar. Jag gick högljutt fram till hon som satt längst bak, hon den lite för tysta och märkliga, med äckligt hår och blåa läppar.
Länge, länge stod jag bara där och log mot henne innan jag gav henne en kyss på kinden och gick därifrån.
När jag lämnat skolan tog jag en röd dubbeldäckare tillbaka till min säng.
'En dröm', tänker du nu kanske?
Nej, det var ingen dröm. Det var inga påhittade fantasier.
Det var inga hallucinationer.
Det var ren och skär upprättelse.
Och jag känner mig helare än jag någonsin gjort.
lördag 15 november 2008
Museum dino
.. eller natural history museum.
Kalla det vad du vill. Vi var där idag iallafall, lekte Harry Potter och tog kort på uppstoppade djur som kommer att hemsöka mig i form av mardrömmar.
Och ikväll ligger jag lågt med en 'sex and the city' box, svensk Daim och varma tofflor.
Guld.
Kärlek till er.
Kalla det vad du vill. Vi var där idag iallafall, lekte Harry Potter och tog kort på uppstoppade djur som kommer att hemsöka mig i form av mardrömmar.
Och ikväll ligger jag lågt med en 'sex and the city' box, svensk Daim och varma tofflor.
Guld.
Kärlek till er.
torsdag 13 november 2008
tydligen inte så norrlänsk längre
"Du uttalar alla ord utan förkortningar "
Den kommentaren fick jag av Jonna nyss. Och hon har nog lite rätt. Jag säger inte längre "ja känn' hon int". Jag säger "jag känner henne inte".
Har inte ens märkt det själv. Herregud.
Nu ser du honom klart och du ropar hans namn
Och han springer emot dig, hoppar upp i din famn
Ta och lyft honom så högt att han ser världen bortom byn
Säg att livet bara börjat, ta det svarta ur hans syn
(Tomas Andersson Wij)
Ps. Två blogginlägg på en dag. Jag kanske är en bloggare ändå?
unfair
Min egen frustration har resulterat i att jag har blivit en orättvis människa. Jag beskyller någon som absolut inte har gjort någonting ont, letar efter anledningar att förakta personen trots att det egentligen inte finns några sådana att hitta.
Varenda logiska och rationella cell i mig skriker hur fel och orättvist det är att jag tänker som jag gör, men jag kan inte argumentera bort känslan.
Varför känner jag ett sånt behov av att ogilla den här människan? Det är obehagligt och inte alls nyttigt att vara såhär hatiskt.. speciellt när det inte finns någon egentlig anledning till det.
Och var eller hos vem ligger den verkliga frustrationen? Det har jag ingen aning om.
Problemet är kanske att det faktiskt inte finns någon att ställa till svars.. ungefär som när man förbannar duvan som sket rakt på ens huvud. Duvan kan logiskt sett inte hållas ansvarig (den gjorde faktiskt bara sina behov) men ändå är det den man riktar sin ilska mot. Bara för att det verkligen inte finns någon elller något annat att beskylla.
Vilken anlednignen än är så är det orättvist och inte okej, så..
Förlåt mig Mr. X
Och förlåt till alla andra oskyldiga duvor jag klandrat.
Varenda logiska och rationella cell i mig skriker hur fel och orättvist det är att jag tänker som jag gör, men jag kan inte argumentera bort känslan.
Varför känner jag ett sånt behov av att ogilla den här människan? Det är obehagligt och inte alls nyttigt att vara såhär hatiskt.. speciellt när det inte finns någon egentlig anledning till det.
Och var eller hos vem ligger den verkliga frustrationen? Det har jag ingen aning om.
Problemet är kanske att det faktiskt inte finns någon att ställa till svars.. ungefär som när man förbannar duvan som sket rakt på ens huvud. Duvan kan logiskt sett inte hållas ansvarig (den gjorde faktiskt bara sina behov) men ändå är det den man riktar sin ilska mot. Bara för att det verkligen inte finns någon elller något annat att beskylla.
Vilken anlednignen än är så är det orättvist och inte okej, så..
Förlåt mig Mr. X
Och förlåt till alla andra oskyldiga duvor jag klandrat.
tisdag 11 november 2008
I can't stand to see you bleed.
Ikväll sitter jag i mitt lilla rum i ett litet hus i en liten del av London och lyssnar på Johnny Flynn. Han är ett geni.
Jag känner mig märkligt och mysigt undangömd. När jag tänker på det finns det faktiskt bara några väldigt få människor i hela den här världen som skulle kunna hitta mig just nu.
Och tre fjärdedelar av de få människorna vet inte ens vad jag heter.. och bryr sig inte om det heller.
Försöker bestämma mig för om det är skönt eller ensamt.
Försöker bestämma mig för om det är skönt eller ensamt.
Har sovit bort hela dagen idag. Precis som jag gjorde igår och precis som jag förmodligen kommer göra imorgon. Jag vet att det är onyttigt, och att jag borde gå ut och gå eller skriva eller upptäcka saker eller läsa nyheterna, men jag bryr mig inte. Det är gudomligt och jag unnar mig det den här veckan. Världen fortsätter snurra vare sig jag hänger med eller inte.
Jag vaknar till helgen och återupptar livet igen,
förhoppningsvis ordentligt utvilad och återställd.
förhoppningsvis ordentligt utvilad och återställd.
Nu ska jag passa på att duscha medan det fortfarande inte finns någon att väcka.
Ha en fin kväll.
måndag 10 november 2008
Varför
Det här är andra gången jag ger mig på det här.. blogga alltså.
Och nu sitter jag här och försöker förstå mig på varför jag gör det. Försöker hitta en vettig anledning eller en bekväm undanflykt som kan förklara det. Men jag kan inte. Jag vet helt enkelt inte varför.
Kanske för att det är en kittlande tanke att vem som helst kan läsa det. Min mamma, Babben Larsson eller Barack Obama (han skulle förstås inte förså någonting, men ändå).
Kanske för att jag är så långt ifrån de människor jag i normala fall brukar ge mina ord till dagligen.
Kanske helt enkelt för att jag älskar att skriva och aldrig någonsin får nog av det på något sätt.
Behöver man nödvändigtvis hitta ett varför så länge det inte finns några 'varför inte' ? Maybe not. Och i det här fallet hittar jag inga sådana heller. Så. Here I am.
Och nu sitter jag här och försöker förstå mig på varför jag gör det. Försöker hitta en vettig anledning eller en bekväm undanflykt som kan förklara det. Men jag kan inte. Jag vet helt enkelt inte varför.
Kanske för att det är en kittlande tanke att vem som helst kan läsa det. Min mamma, Babben Larsson eller Barack Obama (han skulle förstås inte förså någonting, men ändå).
Kanske för att jag är så långt ifrån de människor jag i normala fall brukar ge mina ord till dagligen.
Kanske helt enkelt för att jag älskar att skriva och aldrig någonsin får nog av det på något sätt.
Behöver man nödvändigtvis hitta ett varför så länge det inte finns några 'varför inte' ? Maybe not. Och i det här fallet hittar jag inga sådana heller. Så. Here I am.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)