unfair

Min egen frustration har resulterat i att jag har blivit en orättvis människa. Jag beskyller någon som absolut inte har gjort någonting ont, letar efter anledningar att förakta personen trots att det egentligen inte finns några sådana att hitta.
Varenda logiska och rationella cell i mig skriker hur fel och orättvist det är att jag tänker som jag gör, men jag kan inte argumentera bort känslan.

Varför känner jag ett sånt behov av att ogilla den här människan? Det är obehagligt och inte alls nyttigt att vara såhär hatiskt.. speciellt när det inte finns någon egentlig anledning till det.
Och var eller hos vem ligger den verkliga frustrationen? Det har jag ingen aning om.

Problemet är kanske att det faktiskt inte finns någon att ställa till svars.. ungefär som när man förbannar duvan som sket rakt på ens huvud. Duvan kan logiskt sett inte hållas ansvarig (den gjorde faktiskt bara sina behov) men ändå är det den man riktar sin ilska mot. Bara för att det verkligen inte finns någon elller något annat att beskylla.

Vilken anlednignen än är så är det orättvist och inte okej, så..
Förlåt mig Mr. X
Och förlåt till alla andra oskyldiga duvor jag klandrat.