om galenskap.

Idag har jag funderat över galna tankar.
När man tvingas tänka de ocencurerade tankarna, som skrämmer vettet ur en. Som när jag går på en bro och tänker "tänk om jag skulle hoppa/putta ner någon i vattnet nu..", eller när jag sitter framför ratten i 110 kilometer/h och tänker " tänk om jag skulle tvärsvänga rätt in i vägräcket nu..". Inte för att jag vill och inte för att jag kommer göra det, men för att det skulle gå.
Jag skulle kunna hämta slaktarkniven och hugga ihjäl alla i min väg, det är fysiskt möjligt.

Det är verkligen läskigt när man börjar fundera på vad man skulle kunna göra, och vad andra skulle kunna göra. Man tvingas att ha en sån tillit till alla man träffar, en tillit man egentligen inte har något belägg för. Kassörskor, busschaufförer, läkare .. du litar på att de inte ska plocka upp ett gevär och skjuta dig, men du har egentligen ingen aning. Och de människor som faktiskt begår vansinnesdåd, har de bara gått steget längre än mig när de gör de saker jag ibland tvingas tänka? Och hur långt är isåfall det steget?

En vis människa sa en gång till mig att "Så länge du tänker på galna gärnignar kommer du aldrig att utföra dem, för de som utför dem förstår inte att gärningarna är galna".
Jag väljer att tro på hennes ord. Allt annat är för obehagligt.

You can give up anything when you're following your heart

Koncept för att rädda en kväll:
En ny kärlek (Ikväll, Noah And The Whales album "The first days of spring")
+ Ett gott, lite lyxigt, tilltugg (Ikväll, vindruvor + melon)

The sun is often out.

Jag har rollspelat i helgen (Till Jenny och Elin: Ja, jag är nästa vice ordförande i Föreningen kött och blod). Det var spännande. Jag älskar att jag gör massa saker här som jag aldrig gjort tidigare(och som jag aldrig trodde att jag skulle göra), och jag älskar samtalen med alla dessa olika människor som har gett mig tusen nya infallsvinklar att se på världen och livet. Det är otroligt givande.

Skrivandet ligger dock på en alldeles för tjock is. Det har låst sig och jag har ingen som helst inspiration eller lust. Alla uppgifter känns bara betungande och de raderna jag ändå lyckats spy upp är galla. Inget annat.

Jag har ingen lust att skriva när det förväntas av mig. Borde verkligen ha kunnat räkna ut att det skulle bli så. Damn me.

Kollade igenom bilder tidigare.

Ett år sedan:

Och jag undrar hur hon mår och hur stor hon har blivit.

nöff

Citat av rektor(ur ett tal vars syfte var att dämpa paniken inför svininfluensan):
"Man kan dö av den, och det kommer vi alla att göra"
"Om en elev blir sjuk, isoleras hon, och vi kommer försöka se till att hon får mat så hon överlever"
"Vi kan redan ha svininfluensa på skolan. Detta är dock inte bekräftat för provsvaren har inte kommit, så det finns ingen anledning till panik. Än."

Han är ingen stark talare.

En mening, med mening.

Idag har jag upplevt hur en hand på en rygg kan få mig att vilja dö. Alternativt döda.
I övrigt har det varit en fin dag med svamp-plockning och teater. Det är sånt man håller på med här.

Jag saknar London. Långt mer än jag någonsin trodde att jag skulle göra. Jag trodde inte att man kunde sakna städer på liknande sätt som man saknar människor. Fast till skillnad från de flesta andra städer jag känner har London en själ, och det är den jag saknar.
Undra om det är möjligt att hitta ett tillfälle där du (hur mycket du än känner efter) inte saknar någon eller någonting. Förmodligen inte. Men tänk om det vore det? Spännande tanke.

En mer jobbig tanke är att inse att ens lillebror är smartare än dig. Man blir stolt och halvt modstulen på samma gång. Men igår sa en klassvän till mig att jag är karismatisk. Jag lever på det än. .

Nu ska vi ha kantarellfest.
Godkväll.