om galenskap.

Idag har jag funderat över galna tankar.
När man tvingas tänka de ocencurerade tankarna, som skrämmer vettet ur en. Som när jag går på en bro och tänker "tänk om jag skulle hoppa/putta ner någon i vattnet nu..", eller när jag sitter framför ratten i 110 kilometer/h och tänker " tänk om jag skulle tvärsvänga rätt in i vägräcket nu..". Inte för att jag vill och inte för att jag kommer göra det, men för att det skulle gå.
Jag skulle kunna hämta slaktarkniven och hugga ihjäl alla i min väg, det är fysiskt möjligt.

Det är verkligen läskigt när man börjar fundera på vad man skulle kunna göra, och vad andra skulle kunna göra. Man tvingas att ha en sån tillit till alla man träffar, en tillit man egentligen inte har något belägg för. Kassörskor, busschaufförer, läkare .. du litar på att de inte ska plocka upp ett gevär och skjuta dig, men du har egentligen ingen aning. Och de människor som faktiskt begår vansinnesdåd, har de bara gått steget längre än mig när de gör de saker jag ibland tvingas tänka? Och hur långt är isåfall det steget?

En vis människa sa en gång till mig att "Så länge du tänker på galna gärnignar kommer du aldrig att utföra dem, för de som utför dem förstår inte att gärningarna är galna".
Jag väljer att tro på hennes ord. Allt annat är för obehagligt.