De senaste fyra dagarna har det varit tungt. Jag har tänkt på hur det ska ha känts att stå bland dina vänner på en ö, en dag du förväntade dig dedikera åt en politik du brinner för och framtiden för det land du befinner dig i. Istället få fullt upp att fundera över vilken sten du ska gömma dig bakom, om du föredrar att drunkna eller bli ihjälskjuten, om de vänner du nyss käkade glass med fortfarande lever. Jag har också tänkt på hur det ska ha känts att få ett samtal av en familjemedlem som säger att de älskar dig, och att de kanske inte lever så länge till för någon har bestämt att de ska dö idag.
Sådana tankar har jag gått igenom, grävt ner mig i. Jag har låtit mig själv göra det och jag är tacksam över att jag kan göra det. Jag är tacksam över att få bo någonstans där detta chockerar, skakar, fullständigt lamslår. Att det finns plats för mig att bry mig om grannlandets huvudstad. Jag behöver inte pusta ut och vara tacksam över att det inte var här bland mina närstående det hände den här gången, utan får istället ägna mig åt att uppröras över Att det överhuvudtaget hände. Det är en ynnest. 76 människor dog av kulor och sprängstoff, rent hat som kallt rev sönder deras organ och syftade till sätta rädsla i våra. Liknande händelser inträffar ofta, oftare än jag kan ta till mig utan att sluta ta till mig. Norge och ständiga nyhetsrapporteringar blev för nära för att någon mina försvarsmekanismer skulle ha en chans.
Där jag lever finns det utrymme för en dag med 76 mord att sörjas och uppmärksammas som den tragik det i sanning är. Vi har det bra där jag lever. Vi har mycket plats och vi vill att ni som passerar gränsen och berikar oss med andra kunskaper, andra språk, andra erfarenheter fortsätter att vilja komma och vilja stanna. Ni är varmt, varmt välkomna.
