Vi är jävligt jämställda.

Såg en intervju med Ebba Lindsö (f.d VD på svenskt näringsliv). Detta sas om det faktum att Ebba(under sin tid som vd) vid ett tillfälle inte åkte till sjukhuset när hennes son föll från ett träd och bröt armen.

Intervjuaren: Jag har väldigt svårt att förstå det. Jag är ju också mamma och kan överhuvudtaget inte förstå det, hur tänkte du?
Ebba: Jag vet. Det var så hemskt gjort. Man är otroligt fokuserad på att göra ett bra jobb, och man kan inte splittra sig. Då gör man felaktiga val ibland.

Det här gör mig så fruktansvärt förbannad. Hade Ebba varit en Emil(eller Erik eller Elias) hade aldrig denna fråga blivit lyft, utan det hade tagits förgivet att sonens mamma varit och tröstat på sjukhuset.
Ebba, som råkar sakna kuk, blir istället ifrågasatt (tom anklagad), stämplad som en värdelös mamma och måste försvara att hon faktiskt prioriterade arbetet. Det bör tilläggas att Ebba hade en make vid tillfället, som säkert var på sjukhuset med ungen. Men en far som följer sonen till läkaren, medan en mor jobbar som högt uppsatt chef i en stor, ledande organisation.. det sticker tydligen fortfarande folk i ögonen.

Last suppers.

Snubblade in på engelska fotografen James Reynolds. Han har gjort ett projekt där han fotograferat dödsdömda människors sista måltid. Dödsstraff och systemen för dödsstraff är ju minst sagt skrämmande, men det här med sista måltiden tycker jag är mer skrattretande. "Leva? Nej det har du tyvärr förlorat rätten till. Men du kan få precis vad du vill till din sista middag. Vi är ju inte oresonliga eller omänskliga"

James Reynolds hemsida.

Just as low as I was high the night before.

Lördag idag och jag mår inte ett dugg bättre än jag förtjänar.
Livet skulle vara perfekt, om det inte fanns dagar-efter. Om idag inte var dagen efter igår, utan bara idag. Då skulle jag inte behöva ta itu med en kropp som är så jävla förbannad över vad jag bjöd den på igår och jag skulle inte sitta här och ömsom ömka, ömsom hata mig själv. Ja, jag vet att jag gnäller. Jag blir sån.
Därför hoppas jag att den här lördagen sätter fart med att gå till historien.

the movement of a hand

Ibland tror jag att ord är det enda jag behöver för att överleva. Jag kan dedikera en hel natt åt fyra meningar. Det är allt som krävs. En väl placerad ordföljd eller ett vasst stycke, som skjuter mig rakt in i märgen, och som jag sedan kan ägna timmar åt att använda, förvränga, återanvända, förtära. Det är min drog och min verklighetsflykt. Tar bort all tristess.
Jag vet inte, men det ligger en sådan makt i att behärska ord och få saker hänför mig mer än när människor gör det, verbalt eller skriftligt. Att någon, genom att skriva ett par rader på ett papper, kan få mig att uppleva känslan som infinner sig när foten krossar skarsnön och man sjunker en halvmeter ner. Det är konst, mina vänner.
Därför ska jag bygga ett hus av dikter och sagor, möblera det med romaner och fylla alla skafferier med låttexter och dialoger. Sedan flytta in, släppa allt och bli galen.

Fast det får vänta till efter ikväll, för te och sällskapsspel är också trevligt.

and I know it's in me to get away from all of this

Though I like this the best,















































I always liked this the best.