the movement of a hand

Ibland tror jag att ord är det enda jag behöver för att överleva. Jag kan dedikera en hel natt åt fyra meningar. Det är allt som krävs. En väl placerad ordföljd eller ett vasst stycke, som skjuter mig rakt in i märgen, och som jag sedan kan ägna timmar åt att använda, förvränga, återanvända, förtära. Det är min drog och min verklighetsflykt. Tar bort all tristess.
Jag vet inte, men det ligger en sådan makt i att behärska ord och få saker hänför mig mer än när människor gör det, verbalt eller skriftligt. Att någon, genom att skriva ett par rader på ett papper, kan få mig att uppleva känslan som infinner sig när foten krossar skarsnön och man sjunker en halvmeter ner. Det är konst, mina vänner.
Därför ska jag bygga ett hus av dikter och sagor, möblera det med romaner och fylla alla skafferier med låttexter och dialoger. Sedan flytta in, släppa allt och bli galen.

Fast det får vänta till efter ikväll, för te och sällskapsspel är också trevligt.