insikt

Igårkväll tog jag en promenad längst Bishops Avenue, vilket (för er oinsatta) är en gata kantad med hus som mer liknar slott.
Jag hade (förutom vänner och en norsk gutt) sällskap av en sida av mig själv som jag inte träffar på så ofta. Den giriga.
Jag drömde mig bort till ett liv där det största och pampigaste huset på Bishops Avenue ägs av Maria Simma, som har en limo på uppfarten och en personlig chaufför. Hon har obegränsat med pengar på kontot och kläder som en vanlig svensson inte ens vågar drömma om.

Pengar har för mig alltid varit relativt oviktigt. Har levt tillräckligt fattigt för att inse att det underlättar, men är fortfarande tillräckligt naiv för att tro att FÖR mycket pengar ger en mer problem än någonting annat.
Rikedom förändrar människor (sällan till det bättre) och det finns saker som är så mycket större och mer värdefullt än pengar
Så har jag alltid tänkt.

Men igår, när jag lämnat vännerna och satt på bussen på väg hem växte ett obehagligt tvivel fram, för starkt för att ignorera.
Tänk om jag har fel?
Tänk om pengar ger en mer lycka än någonting annat i den här världen kan göra?
Tänk om allt prat om att 'kärlek är det viktigaste' bara är tomma ord, påhittade av människor som aldrig lyckades?

Tanken gav mig panik. Ju mer jag tänkte på det, desto mer övertygad blev jag om att mina värderingar låg åt helvete fel och att jag levt snart 20 år i en illusion.
By the time jag kom hem var jag beredd att lägga om min livsplan helt. Flytta hem till sverige, plugga utav helvete för att komma in på den utbildningen som kan ge mig det mest välbetalda jobbet som går att få tag på.
Aldrig någonsin har jag känt mig så stressad. Hade inte timmen varit så sen hade jag förmodligen gått direkt in till Helen och Mike och sagt upp mig. Med omedelbar verkan.

Istället gick jag och la mig.
Och efter att ha legat stund under mitt löjligt stora täcke, i min löjligt stora säng, i den löjligt tysta tystnaden sköljde plötsligt en känsla av lättnad över mig. Ungefär som när man tror att man raderat all musik på datorn och sedan hittar dem i en undangömd mapp, eller som när man vaknar och inser att mardrömmen verkligen bara var en dröm.

Jag insåg att jag haft så rätt hela tiden. För om kriget är
ett slott på Bishops Avenue
vs
en halv minut av Dina andetag mot min nacke

så kommer det sistnämnda att vinna en solklar seger.
Varenda jävla gång.