Min äckliga ambivalens har hållit på så länge nu att jag undrar hur det skulle låta i mitt huvud om den försvann, och hur det lät innan den flyttade in. Varför måste jag alltid reagera såhär när det kommer till att fatta beslut? Som att himlen skulle rasa, vare sig det handlar om att välja "fel" tandkräm på konsum eller om en tågbiljetts vara eller icke vara.
Dags att acceptera, jag kommer aldrig att få veta vad som är rätt eller fel. Jag kommer att fatta ett beslut. Sedan kommer jag att uppleva konsekvenserna av det beslutet, vad de än blir.
Så är det alltid. Och det är inte farligt. Det är livet.
Jag finner tröst i att om jag lever om 20 år kommer dagens världens-största-beslut förhoppningsvis verka minimala.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Lättare sagt än gjort, så är det alltid.. Fy fan, jag är med dig. Hörde att du hoppade av din utbildning, vart den kass? Stor kram!
Ja, jag trivs jättebra. Det är mycket eget bestämmande och det passar mig bra. Så länge det inte är större beslut än vad jag ska jobba med för låt! ;) jag har 15 timmar musik i veckan och det är verkligen jättekul. Vad var det som fick dig att tvivla? krams
Skicka en kommentar