"If nothing matters, there's nothing to save"

För två år sedan lånade en vän ut en bok till mig, titulerad Extremly loud and Incredibly close. Den visade sig komma att bli en av mina favoritböcker. Och författaren en av mina favoritförfattare. De två senaste dagarna har jag suttit med näsan fastkilad i ett annat av Jonathan Safran Foers verk, som alldeles för länge legat på måste-läsa listan, Eating animals.

Den är inte skönlitterär, vilket de resterande av hans utgivna böckerna är. Det här är en faktabok, hörde jag. Och det är den väl i stor mån (tre års grävande ligger bakom slutprodukten), fast stommen ligger i berättandet. Och Safran Foer kan berätta. Jag måste säga att den här boken fick denne man att gå från en av dem till min absoluta favoritförfattare. Åtminstone för idag.

Det är en historia om det laddade ämnet att äta djur i allmänhet, och industriproducerade djur i synnerhet. Fast det är inte (som man kanske föreställer sig?) en bok vars syfte är predika rätt och fel och fördöma oliktänkande. Det är absolut inte en bok som låtsas att lösningen är okomplicerad (den innehåller bland annat ett inlägg skrivet av en vegan som ägnar sig åt att bygga ett slakteri). Eating animals är ärlig. Så ärlig att jag ofta inte orkar vända blad.

Inte mycket av bokens fakta känns direkt överraskande (om än omöjlig att helt greppa). Någonting som gått mig förbi är den tydliga kopplingen mellan det överhängande hotet av en pandemi och den misskötta djurindustrin, speciellt då när det kommer till fågeluppfödning. När man läser om hur de lever känns det dock rätt logiskt (83% av allt kycklingkött i USA är vid köptillfället infekterat med antingen salmonella eller campylobacter).

Chockerande kändes även det faktum att ingen av de industriproducerade kalkonerna i USA har den fysiska kapaciteten att varken flyga eller fortplanta sig. Detta till följd av genmanipulering och tillväxthormoner. Är de tekniskt sett fortfarande djur om ingen av dem längre kan reproducera naturligt? Man fattar ingenting.

Heureka!

Jag har funnit svaren.

För att upplysas, håll under en timme en 10 dagar färsk valp i armarna.

But never once in to it.

Tid för eftertanke och reflektion.
Visst låter det härligt? Befriande? Lugnande? Det tyckte jag också. Så, ikväll bestämde jag mig för att ta en promenad. Denna idè i sig var kanske inte jätterevolutionerande, men det var däremot det faktum att JAG självmant lämnade min Ipod hemma. Syftet med detta var att jag ville ge eftertankarna fritt spelrum. Av samma anledning valde jag stigen längst älven.

Började gå. Idylliskt var det. Den bästa av kvällssolar, fågelkvitter, A-lagare på parkbänkar.. eftertankarna kom som på beställning! Fast de var jäkligt bekanta. Inte som vänner, mer som skavsår. Då insåg jag att eftertankar för mig inte längre är de där fantastiska stunderna av solitude. Nej, i mitt liv har eftertankarna tagit över huvudrollen, och kan mer beskrivas som den konstanta aktivitet som pågår all vaken tid, förutom då någonting kräver min absoluta närvaro (vilket ärligt talat inte är särskilt ofta).
Jag bygger alltså livet kring reflektioner, och glömmer bort att skapa upplevelser att reflektera över. Jag har bytt ut en Tanke - Handling - Tanke ordning mot en Tanke - Tanke - Tanke ordning.

Skyndade mig hem igen för att hämta Ipoden. Åt helvete med att tänka efter. Ge mig lite ogenomtänkta beslut och misstag.

Emil Jensen, 19.00.

– Även om jag kanske inte alltid hittar ljuset i tunneln, kommer jag i alla fall bjuda på en hel del kulörta lyktor i tunneln, lovar han.

Jag tror att det kan vara precis vad som behövs.

22, snart 40.

Det känns lite så. Jag har firat födelsedagen med hämta ut glasögon. Japp, nu har de kroppsliga funktionerna lägga av och det är inte utan att det känns som att det är downhill from here. Speciellt som min optiker gav mig denna upplysning om mitt synfel: "Det är ett vanligt synfel, som drabbar många när de blir äldre".
Men nej, jag har bestämt mig för att inte hänga läpp och drabbas av åldersnoja (än). Det finns många positva sidor med att fylla på några år. Till exempel tror omgivningen att man blir klokare, vilket ju kan vara fördelaktigt. En annan positiv fördel är.. okej, jag kan inte ens komma på en andra fördel. Jag är en sådan pessimist att det är skrämmande.

Så, åter till brillorna. Det är verkligen en omställning, på många plan. Förutom det här med att ha någonting på näsan hela tiden så är allting förstorat, vilket betyder att marken kommer närmare. Detta, i sin tur, betyder att jag känner mig 20 decimeter kortare. Det är en otroligt märklig känsla, att gå från att känna sig som 175 centimeter, till att känna sig som 155. Hur ska jag kunna se någonting på konserter? Hur ska jag nå till översta hyllan i skafferiet?
Sedan tänker jag att mitt synfel är just det, ett fel. Alltså kanske min 'hur det känns att vara 175 cm' känsla egentligen är hur det känns att vara 20 cm längre. Så då har jag istället gått runt och känt mig som 195 cm, utan att jag vetat om det. Svindlande. Eller nej, tvärtom. Välkommen ner på jorden, Maria. Det var på tiden.

Just love.

Det tror man aldrig.

Jag överlevde! Cyklade på asfalt idag. Sparkade grus och föll huvudstupa ner i en enorm vattenpöl. Det är vår.
Detta har utan tvekan varit den mest energikrävande vintern jag upplevt. Men min känsla just nu och uttrycken jag möter i alla ögon; lättnaden, friheten.. de gör det nästan värt det. Kan kanske liknas vid när vi i mellanstadiet satte våra hårklämmor över handleden. Spetsarna skar in i huden och varenda fiber i kroppen bad oss att ta bort dem. Ändå lät vi dem sitta kvar, så länge att de efterlämnade röda märken för resten av dagen. Allt för de där fem sekunderna av total lättnad, då man avlägsnade dem.
Tack och bug och bock, moder natur. Nu ska jag börja leva igen!

Ps. Gick nyss in på norran.se för att kolla hur Skellefteå AIK:s match gick (?) Ytterligare ett motbevis för att ens handlingar skulle motiveras av krafter inifrån.