Och han sade

- 40 km? Det är lugnt. Jag kan bära dig.

Är du skraj, eller?

- Kom alla mina små kycklingar!
- Vi törs inte för räven!
- Kom ändå!

Jag har varit vuxen en stund, sägs det. En liten stund. Vet inte om det här med vuxenheten är så starkt sammankopplad med hur klok eller inte klok jag är. Den viktigaste läxan jag lärt mig hittills är fortfarande den jag lärde mig för 14 år sedan, på en fotbollsplan utanför Auraskolan. Där, då den snabbaste killen alltid var räven och jag alltid var en liten kyckling. En knubbig och klumpig sådan, som alltid hade en gnutta för mycket allvar i rösten när jag skrek att jag inte tordes för räven och enligt djungelns lag oftast blev tagen efter de tre första stegen.

Det har gått några år. Jag är fortfarande en liten, men ack så klumpig kyckling. Rävarna, däremot, har blivit fler, en gnutta snabbare och ansenligt mörkare. Hönsmamman vill numera ha mig längre än till andra sidan fotbollsplanen. Mycket längre. Hon ropar envist men jag tänker att jag har det rätt bra här faktiskt och mat på bordet och tak över huvudet och egentligen borde det vara mer än nog och konsten är kanske att vara lycklig över det lilla och vem behöver bli psykolog och är jag inte straight ändå för han i kassan på kvantum verkar väl helt okej så vi kan ju skaffa barn och kanske en hund och jag har ju alltid mitt snus och allt kan bli sådär tacksamt att fotografera.

Ah. Jag är fortfarande riktigt jävla rädd för räven, alltså. Mest för den på min egen bakgård. Men jag tänker ändå blunda, hålla andan, sätta en fot framför den andra och komma ändå. De får äta upp mig några gånger då, tänker jag. Gör det för all del, rävar! Då ska jag ligga där i era matsmältningsorgan. Pilla navelludd och tänka ”jaha, såhär blev det”.

Norge och allihopa.

De senaste fyra dagarna har det varit tungt. Jag har tänkt på hur det ska ha känts att stå bland dina vänner på en ö, en dag du förväntade dig dedikera åt en politik du brinner för och framtiden för det land du befinner dig i. Istället få fullt upp att fundera över vilken sten du ska gömma dig bakom, om du föredrar att drunkna eller bli ihjälskjuten, om de vänner du nyss käkade glass med fortfarande lever. Jag har också tänkt på hur det ska ha känts att få ett samtal av en familjemedlem som säger att de älskar dig, och att de kanske inte lever så länge till för någon har bestämt att de ska dö idag.

Sådana tankar har jag gått igenom, grävt ner mig i. Jag har låtit mig själv göra det och jag är tacksam över att jag kan göra det. Jag är tacksam över att få bo någonstans där detta chockerar, skakar, fullständigt lamslår. Att det finns plats för mig att bry mig om grannlandets huvudstad. Jag behöver inte pusta ut och vara tacksam över att det inte var här bland mina närstående det hände den här gången, utan får istället ägna mig åt att uppröras över Att det överhuvudtaget hände. Det är en ynnest. 76 människor dog av kulor och sprängstoff, rent hat som kallt rev sönder deras organ och syftade till sätta rädsla i våra. Liknande händelser inträffar ofta, oftare än jag kan ta till mig utan att sluta ta till mig. Norge och ständiga nyhetsrapporteringar blev för nära för att någon mina försvarsmekanismer skulle ha en chans.

Där jag lever finns det utrymme för en dag med 76 mord att sörjas och uppmärksammas som den tragik det i sanning är. Vi har det bra där jag lever. Vi har mycket plats och vi vill att ni som passerar gränsen och berikar oss med andra kunskaper, andra språk, andra erfarenheter fortsätter att vilja komma och vilja stanna. Ni är varmt, varmt välkomna.

"Marja, det finns hus överallt"

För er som önskar veta så ligger Sveriges nordligaste konsum en god bit nordost om kiruna, i en by med uppskattningsvis 100 invånare. En av dessa är en 90+ gumma, som spenderar nästan all sin vakna tid med att sitta vid köksbordet och blicka ut genom myggen mot den oändliga skogen och de två grannhusen.
Sätter du dig mitt emot henne och ställer två fyllda kaffekoppar mellan er så kommer hon att, på halvdan svenska, börja berätta. Om samernas nomadliv. Om vilka växter som går bra att äta. Om renrajder. Om att leva i en kåta, i 30 minusgrader. Om att vakta renhjorden mitt i natten. Om att inte bli rädd för en björn eller 10 vargögon. Om att räkna rikedom i renhorn. Om att ta det man behöver. Om att inte behöva mer.

Sedan kommer du att köra hem, logga in på facebook, äta en banan. Behöva ännu lite mer.
De senaste dagarna har många (för många) av mina handlingar blivit bevis på min totala brist på hänsyn. Jag förtjänar det bästa. Mina upplevelser och min bekvämlighet är viktigare än mitt ansvar.
Vilka fantastiska historier ska jag berätta för den generation som kommer att tvingas betala priset?

"If nothing matters, there's nothing to save"

För två år sedan lånade en vän ut en bok till mig, titulerad Extremly loud and Incredibly close. Den visade sig komma att bli en av mina favoritböcker. Och författaren en av mina favoritförfattare. De två senaste dagarna har jag suttit med näsan fastkilad i ett annat av Jonathan Safran Foers verk, som alldeles för länge legat på måste-läsa listan, Eating animals.

Den är inte skönlitterär, vilket de resterande av hans utgivna böckerna är. Det här är en faktabok, hörde jag. Och det är den väl i stor mån (tre års grävande ligger bakom slutprodukten), fast stommen ligger i berättandet. Och Safran Foer kan berätta. Jag måste säga att den här boken fick denne man att gå från en av dem till min absoluta favoritförfattare. Åtminstone för idag.

Det är en historia om det laddade ämnet att äta djur i allmänhet, och industriproducerade djur i synnerhet. Fast det är inte (som man kanske föreställer sig?) en bok vars syfte är predika rätt och fel och fördöma oliktänkande. Det är absolut inte en bok som låtsas att lösningen är okomplicerad (den innehåller bland annat ett inlägg skrivet av en vegan som ägnar sig åt att bygga ett slakteri). Eating animals är ärlig. Så ärlig att jag ofta inte orkar vända blad.

Inte mycket av bokens fakta känns direkt överraskande (om än omöjlig att helt greppa). Någonting som gått mig förbi är den tydliga kopplingen mellan det överhängande hotet av en pandemi och den misskötta djurindustrin, speciellt då när det kommer till fågeluppfödning. När man läser om hur de lever känns det dock rätt logiskt (83% av allt kycklingkött i USA är vid köptillfället infekterat med antingen salmonella eller campylobacter).

Chockerande kändes även det faktum att ingen av de industriproducerade kalkonerna i USA har den fysiska kapaciteten att varken flyga eller fortplanta sig. Detta till följd av genmanipulering och tillväxthormoner. Är de tekniskt sett fortfarande djur om ingen av dem längre kan reproducera naturligt? Man fattar ingenting.

Heureka!

Jag har funnit svaren.

För att upplysas, håll under en timme en 10 dagar färsk valp i armarna.

But never once in to it.

Tid för eftertanke och reflektion.
Visst låter det härligt? Befriande? Lugnande? Det tyckte jag också. Så, ikväll bestämde jag mig för att ta en promenad. Denna idè i sig var kanske inte jätterevolutionerande, men det var däremot det faktum att JAG självmant lämnade min Ipod hemma. Syftet med detta var att jag ville ge eftertankarna fritt spelrum. Av samma anledning valde jag stigen längst älven.

Började gå. Idylliskt var det. Den bästa av kvällssolar, fågelkvitter, A-lagare på parkbänkar.. eftertankarna kom som på beställning! Fast de var jäkligt bekanta. Inte som vänner, mer som skavsår. Då insåg jag att eftertankar för mig inte längre är de där fantastiska stunderna av solitude. Nej, i mitt liv har eftertankarna tagit över huvudrollen, och kan mer beskrivas som den konstanta aktivitet som pågår all vaken tid, förutom då någonting kräver min absoluta närvaro (vilket ärligt talat inte är särskilt ofta).
Jag bygger alltså livet kring reflektioner, och glömmer bort att skapa upplevelser att reflektera över. Jag har bytt ut en Tanke - Handling - Tanke ordning mot en Tanke - Tanke - Tanke ordning.

Skyndade mig hem igen för att hämta Ipoden. Åt helvete med att tänka efter. Ge mig lite ogenomtänkta beslut och misstag.