Life will find a way.

Minusgrader, snö överallt och jag känner mig brutalt överfallen av vackerheten. Jag imponeras av björkarna som orkar. Ännu ett år ska de stå där. Begravda. Fast jag blir nästan ännu mer imponerad av oss. Ännu ett år ska vi orka. Så tunnhudade. Under dunjackor. Utan handskar, för de tappar man alltid bort. Men det gnistrar i gryningen, det är kväll innan middagen och jag befinner mig i en snögrotta. Viskar  hemlisar och skrattar sönder ända tills snön under rumpan smälter och sipprar igenom täckbyxorna.
Sedan kommer jag ihåg att jag är vuxen, så jag stoppar händerna i fickorna och promenerar till skolan. Passerar människor som alla har sänkt blicken. Jag gör detsamma. Vi ses igen i vår, tänker jag.