onsdag 6 mars 2013

Nearer, my god, to thee.

Jag vill verkligen skriva någonting. Det river någonstans och jag önskar att jag fick hulka och darra och svettas och sedan renbädda och tvätta allt i 60 grader. Eller 95.
Det nådde sitt klimax ikväll, efter att jag hittade en länk och såg det här klippet.

Jag vet inte om det är för att Cecilia Frode snubblar med tungan när hon ska uttala "sofistikerat", eller om det är för att Petra Mede panikartat överanvänder ordet "lilla". Kanske tål jag bara inte att se Magnus Betnèr längre. Jag vet inte vad det är, men någonting i det här klippet får mig att känna en sådan otrolig lust att stänga av Titanic-filmen för jag orkar inte se det där förbannade skeppet sjunka en gång till. Jag vill hoppa direkt till slutscenen. När alla som ska dö redan är jättedöda och Rose är ung igen och kommer svävande nedför trappan iklädd den där vackra klänningen.
Jag körde rakt in i ett isberg på step-passet tidigare idag. Koordinationen var för svår och jag var för dålig. Jag försökte räkna åttor men kom aldrig längre än till sex, jag snubblade på stepbrädan och  hade kaffespill på tröjan. Den peppiga ledaren såg på mig med ömkande ögon. Det var 60 minuter jag hade klarat mig utan, helt klart. Fast jag var ändå kvar ända till avslappningen. Det var nog mest för att jag inte vågade gå därifrån, men jag vill gärna tro att en liten del av mig också kände att man borde vara kvar och se när skeppet sjunker. Annars missar man också scenen när mamman i tredje klass läser godnattsaga för sina barn en sista gång.

Inga kommentarer: